PAX: VI TJÄNAR ENORMT MYCKET PÅ FRED

Sedan 2007 har the Institute for Economics and Peace – världens ledande tankesmedja för att utveckla mätvärden för att analysera fred och kvantifiera dess ekonomiska värde – gjort mätningar av världsfredens utveckling. IEP använder omfattande redovisningsmetoder för att räkna ut de direkta och indirekta kostnaderna för våld och väpnad konflikt. Deras beräkningar visar att kostnaden för väpnad konflikt var 1,02 biljoner dollar 2017. De visar också att om vi investerar en dollar i att bygga fred i konfliktdrabbade länder kan vi sänka kostnaden för konflikt med 16 dollar. Med andra ord är det mycket billigare att bygga fred än att hantera de ekonomiska konsekvenserna av krig.

Det har vi tagit fasta på i Kickstart World Peace – en kampanj som Svenska Freds lanserade på internationella fredsdagen 21 september för att crowdfunda världsfreden. I kampanjen utgår vi från att 102 miljarder dollar – det vill säga en tiondel av den totala kostnaden för väpnad konflikt som IEP tagit fram – är vad som krävs för att skapa världsfred.

Vad är då poängen med att mäta fred i ekonomiska termer?

Att prata om fred och konflikt i termer av ekonomi är först och främst något som människor kan relatera till. De flesta människor inser inte hur stor ekonomisk skada våld orsakar. Inte bara i form av död och förstörelse utan också i form av kostnad för vapen, sjukvård, ekonomiska förluster och förlorad produktivitet. Om de här kostnaderna kunde sparas in genom ökad fred så skulle människor kunna få bättre hälsa, jobb och möjlighet att ge sina barn en bra utbildning. Vi tjänar enormt mycket på bara en liten ökning av freden, säger Marcel Smits på IEP.

Trots att världen alltså kan tjäna mycket på fred – också ur ekonomisk synvinkel – ser världsläget allt annat än ljust ut. I en rapport från förra året slår IEP fast att våldets totala inverkan på ekonomin var högre under 2017 än under något annat år det senaste decenniet. Bland annat beror det på kriget i Syrien som startade 2012 men också på våldet som följde på den arabiska våren i Jemen, Libyen och andra delar av Mellanöstern och Nordafrika. Den ekonomiska betydelsen av konflikterna i Afghanistan och Irak steg också mellan 2012 och 2017 på grund av utbredandet av IS.

Hur ska man kunna omsätta forskningsresultaten kring ekonomi och fred i praktiken, för att faktiskt bygga fred?

När man tillämpar det på nationell nivå så kan det fungera som ett evidensbaserat underlag för att satsa på fredsbyggande insatser i post-konflikt-områden och i länder som befinner sig i en övergångsfas mellan krig och fred. Resultaten riktar fokus mot de grupper som är mest utsatta för våld och visar hur våldet påverkar deras möjligheter till utveckling, och hindrar framsteg i arbetet med Agenda 2030 och att uppnå de globala målen såsom att minska fattigdomen, säger Marcel Smits.

Vad är de främsta trenderna när det handlar om att investera i konflikt jämfört med fredsbyggande insatser världen över? Hur har utvecklingen förändrats de senaste tio åren?

Världen är en mycket mindre fredlig plats idag än den var för tio år sedan. Hoten har förändrats, till exempel på grund av IS utbredning. Sättet som hot bemöts på har också ändrats – ta drönare och cybersäkerhet som exempel. Utifrån vårt perspektiv och den data vi samlar in så är en växande fredsklyfta den främsta trenden. Det innebär att läget har förvärrats i länder där freden redan var bristfällig medan förändringen i redan fredliga länder har varit minimal de senaste tio åren. Det är troligt att den här trenden kommer fortsätta framöver och att klimatförändringarna kommer att öka både sannolikheten för att konflikter uppstår och den inverkan konflikter har.

Att investera i fred är så mycket billigare än krig. Hur kommer det sig att så många aktörer runtom i världen ändå väljer att investera i konflikt?

Det är verkligen den stora frågan. Jag skulle säga att det handlar om maktdynamik, om existerande orättvisor, missnöje och ökande ojämlikhet. Socioekonomisk ojämlikhet framkallar missnöje bland fattiga, politisk ojämlikhet framkallar missnöje hos eliten. Och politiker och andra mäktiga ledare använder den här ojämlikheten och missnöjet för att öka sitt stöd.