TVÅ GENERATIONER FREDSAKTIVISTER
Svenska Freds har sedan starten 1883 organiserat och engagerat hundratusentals medlemmar för fred och mot militarism. Två av dem är Kent Källqvist som var totalvägrare på 1970-talet och Jill Karlström Thunberg som är en av dem som påverkats av den återaktiverade värnplikten.
Pax har sammanfört dem för ett samtal om fred och för att utforska vad två fredsaktivister från olika generationer kan ha gemensamt. Ett ihållande regn har just dragit vidare och i trädgården bakom Svenska Freds kansli har utemöblerna så smått börjat torka. På Kents kavajslag sitter det brutna geväret, Svenska Freds tidlösa symbol. Jill har hängt sin tygkasse, med trycket Yes Peace, över stolsryggen.
Kent: Varifrån kommer ditt fredsintresse?
Jill: Min mormor är journalist och fotograf med fokus på mänskliga rättigheter. Hon har alltid berättat mycket om sina upplevelser för mig och genom det blev jag engagerad. Hur började det för dig?
Kent: Jag har aldrig gillat att slåss. Jag hatade när de slogs hemma på gatan och i skolan. I mitten av 1960-talet började jag läsa Sven Östes rapportering i Dagens Nyheter om kriget i Vietnam och jag blev så förbannad. Det är så jävla dumt att förstöra allt som byggts upp, att förstöra människoliv.
Jill: Hur gammal var du då?
Kent: Jag var tolv år ungefär. Men innan dess hade jag varit med i Flygpojkarna, som arrangerades av Flygvapnet för att skapa framtida ledare i det militära. Jag var på flygpojkläger och ville inte ha krig och det bara krockade i skallen. För alla andra verkade det handla om när kriget kom, inte om.
Jill: Även i dagens samhälle upplever jag att många är inställda på att det ska bli krig, som att vi mest går och väntar. När jag fick hem mönstringsunderlaget slog det mig att jag alltså skulle fylla i en ansökan till en utbildning som lär mig att använda våld för att lösa konflikter. Med tanke på att jag under hela min uppväxt lärt mig motsatsen kändes det väldigt fel.
Den svenska värnplikten lades vilande 2010 men återaktiverades 2017. När Kent kallades till mönstring i mitten av 1970-talet pågick viss neddragning av det militära försvaret, men över 50 000 personer genomförde fortfarande värnplikten varje år. Samtidigt fanns en stark och växande fredsrörelse och Kent var övertygad: han skulle totalvägra.
Kent: På mönstringen ville de kontrollera om jag var höger- eller vänsterhandsskytt genom att be mig hålla i en pinne. Jag vägrade. Senare kallades jag till flygflottiljen F16 i Uppsala, där jag vägrade igen och dömdes till en månads fängelse i tingsrätten.
Kent överklagade och kom i samband med det i kontakt med Svenska Freds dåvarande ordförande Per Anders Fogelström. Tillsammans filade de på försvarstalet till rättegången. Kent bestämde sig för att läsa en dikt av Tage Danielsson ur boken Tankar från roten. Dikten inleds med orden: Lås era dörrar! friden är slut! Vapenvägrarn har sluppit ut! Upptrappa kampen mot ickevåldsverkare! Skaffa poliserna muskelförstärkare! Tänk om han kommer där, kristen och galen och vägrar att anfalla folk på Centralen!
Trots det välförberedda försvarstalet dömdes Kent på nytt till en månads fängelse, men lyckades senare få straffet omvandlat till skyddstillsyn.
Under 2021 ska 5800 personer påbörja värnplikten och antalet ska ökas successivt under kommande år. När Jill fick brevet svarade hon på de obligatoriska frågorna i mönstringsunderlaget, men slapp göra värnplikt. Istället hittade hon Svenska Freds och sökte till Fredsakademins nystartade ledarskapsutbildning. Våren 2021 blev hon, tillsammans med 60 andra unga, en av föreningens första fredscoacher, som under hösten ska hålla workshops med gymnasieelever om fred och säkerhet.
Eftermiddagssolen har brutit fram i Svenska Freds trädgård. Både Jill och Kent är eniga om att det är viktigt att fortsätta att opinionsbilda och utbilda och att aldrig ge upp. Och den här sortens samtal ger ny energi.
Kent: Det är du som är hoppet Jill! Jag är imponerad av att du väljer en så konkret väg till lösning som fred, när det finns så mycket annat som pockar på uppmärksamheten.
Jill: Om jag inte kämpar för en värld där alla har samma värde och kan känna sig trygga, har jag ingen framtid. Att få fler att känna detsamma är något jag kan jobba för och det är därför Fredsakademin är viktig. Jag blir inspirerad av att höra om det arbete som andra före mig har gjort och de framgångar som vi har nått. Självklart måste vi unga ändra vår vardag och våra vanor för att ens ha en framtid. Men det är också ni som är äldre och utbildade som måste lära oss. Ensam kan jag inte skapa någon fred, varken i Sverige eller i världen.
Kent nickar instämmande, att gemensamt ta ansvar är nyckeln till verklig förändring. Hans egen resa som började som ung och lite arg vapenvägrare ledde honom vidare till journalistyrket, där skrivandet blev hans arena för att driva rättvisefrågor. Och visst finns det hopp om förändring, det har blivit uppenbart inte minst det senaste året.
Kent: Världen har lyckats åstadkomma en hel del tillsammans under pandemin och alla börjar förstå att klimatfrågan är akut. Kanske nästa stora grej är insikten om problemet med det militära, en global insikt om att det är fel med våld?
Jill: Ja, vad är det som är så svårt att förstå? Det är väl ingen som egentligen tror att krig är vägen till fred?
TEXT: AGNES HELLSTRÖM
FOTO: EVELINA RÖNNBÄCK
