PAX 4/16: KRÖNIKAN: SAMHÖRIGHET GER KRAFT ATT KÄMPA VIDARE

Onsdagen den åttonde november vaknade jag i kaos. Under natten hade mer än tjugo centimeter snö fallit över Stockholm. Under natten hade Donald Trump blivit vald till USA:s nya president.

Impulsen var att lägga mig platt på golvet. Men livet måste fortsätta, vardagen följa sina invanda spår. Med min sjuåring i handen och min treåring i pulkan påbörjade jag därför den långa färden mot skolan, i vinande snö på oplogade trottoarer.

Snöflingorna som landade i mitt ansikte blandades med tårar som föll mot marken. Mina barn var också ledsna, men av vinden och den tunga snön. En ville inte komma för sent till skolan, en ville inte sitta i pulkan, inte gå någonstans. Vi var en sorglig syn, den gråtande familjen på Solnas snötyngda gator.

Fler än vi kämpade sig fram på gatorna. Uppgivet klappade vi om varandra i samförstånd. Under mina sju år i området har jag aldrig pratat med så många på så kort tid, okända personer som jag nu delade öde med. Vi tog oss framåt, trots att våra förutsättningar förändrats över en natt.

Jag tänkte på den sköld av hopp som skyddat mig mot den rasism, populism, ignorans och kvinnohat som genomsyrat valkampanjen i USA. Folket skulle reagera, rösta emot, något annat alternativ fanns inte. I stället blev det tvärtom och av min sköld fanns nu ingenting kvar. Bara sorg och uppgivenhet.

Jag har varit med om nederlag förr. Relativt små, som när min debutroman blev sågad och jag låg en halv dag och bankade pannan i golvet. Större, som när den nya asyllagen klubbades trots våra protester och mitt hjärta brast.

Men det som följer av nederlagen har hittills varit samma sak: Efter ett dygn i uppgivenhetens avgrund reser jag mig, borstar av mig sorgen. Och börjar om.

Tjugo dagar efter snökaoset och valet i USA fick jag uppleva utdelningen av det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award, på Vasamuseet i Stockholm. Fyra aktörer från Syrien, Ryssland, Egypten och Turkiet premierades för sin kamp för fred och förändring. Två av dem kunde inte komma till ceremonin på grund av att de förvägrats lämna sina länder. ”Vår uppgift är att vara rösten för dem som inte har möjlighet att höja sina egna”, sa Zeynep Oral från tidningen Cumhuriyet som mottog priset i chefredaktörens ställe och som själv lever under ständigt hot att fängslas.

Visst finns något dränerande i att vara ordförande i en fredsförening när världen ser ut som den gör. Men samhörigheten med alla som envist står upp mot hat, hot och orättvisor ger så ofantligt mycket energi tillbaka. Och jag har än så länge möjlighet att engagera mig utan rädsla. Jag känner att det är min förbannade skyldighet att ta vara på det privilegiet. Värdesätta att mina barns största sorg kan vara något så banalt som en snöstorm.

AGNES HELLSTRÖM

Ordförande Svenska Freds

Pax nr 4 2016