Läget i Palestina är fortsatt akut. På Västbanken har Israels våld eskalerat kraftigt och tusentals palestinier har fördrivits från sina hem. När jag skriver den här texten 19 mars 2025 har Israel precis brutit vapenvilan i Gaza och inlett nya urskillningslösa attacker. Attackerna sker i ett läge då förödelsen i Gaza redan är enorm. Människor kämpar i svåra livsförhållanden med köld, svält och sjukdomar, och Israel har återigen strypt tillgången till livsavgörande resurser genom att neka humanitär hjälp och stoppa överföringen av el.
När jag följer den svenska debatten förvånas jag ofta över de många nyanser som saknas. Den väpnade konflikten i Palestina och Israel är världens kanske mest utdragna konflikt, som började långt före 7 oktober 2023. För att förstå den, och förstå vad vi behöver göra för att skapa hållbar fred behöver vi backa bandet och titta närmare på de grundläggande orsakerna.
VÅLDET SOM ÅTERKOMMER MEN ALDRIG LÄMNAR
Bland de nyanser som saknas är en debatt som också ser bortom det som sker just nu. Ett av de stora misstagen är att vi inte fokuserar tillräckligt mycket på att försöka förstå vad som sker mellan våldsamma perioder i utdragna väpnade konflikter som denna. Den mediala och politiska debatten, som fokuserar på det kortsiktiga och militära perspektivet, tenderar att missa de bakomliggande orsakerna till det akuta våldet.
Att våldet i denna konflikt blossar upp och eskalerar i perioder vet vi av historien. Av historien vet vi också att de senaste 15 månaderna inte är första gången som Israel använder massivt övervåld mot civila. Den som följt den palestinsk-israeliska konflikten länge minns scener från TV som skildrade den andra Intifadan i början av 2000-talet, när palestinska stenkastande barn konfronterades av israeliska stridsvagnar. Jag minns Gazakriget 2008/2009, 2012 och 2014 när massiva, israeliska flygattacker urskillningslöst dödade och traumatiserade tusentals. Jag minns bilderna från TV, som likt bilderna från de senaste månaderna, visar människor som febrilt letar efter överlevande bland rasmassorna. Och jag minns bilderna av dödade barn, som grävts fram och hålls upp likt trasdockor. Bilderna etsar sig fast.
Samtidigt brottas jag med frustration. För våldet har återkommit i cykler i decennier. Men ändå har det aldrig lämnat – ett annat avgörande perspektiv som saknas. Den väpnade konflikten i Palestina och Israel har pågått i minst hundra år. I grunden har konflikten handlat om rätten till territorium, men har med tiden mynnat ut i och utvecklats till en rad andra tvistefrågor. Sedan 1967 har konflikten präglats av Israels ockupation, som den Internationella domstolen (ICJ) fastställde är olaglig i ett rådgivande yttrande 2024. Ockupationen strider alltså mot internationell rätt och är våldet som aldrig lämnat.
ISRAELS OCKUPATION HINDRAR TVÅSTATSLÖSNING
För palestinier har den israeliska ockupationen av Gaza, Västbanken och östra Jerusalem inneburit ett systematiskt våld och förtryck i många decennier. Flera experter, forskare och internationella organisationer har mot bakgrund av det visat att ockupationen innebär apartheid. Det råder inte likhet inför lagen – en mänsklig rättighet och grunden för demokratiska rättssäkra samhällen. Palestinier som lever på ockuperade områden lever under israelisk militär lag, medan israeler i samma områden lever under israelisk civil lag.
I Gaza har Israel upprätthållit en blockad sedan 2007, vilket hindrat det humanitära tillträdet under mycket lång tid, alltså inte bara sedan 7 oktober 2023. Under perioden 2007-2010 begränsade Israel flödet av livsmedel genom att endast tillåta resurser utifrån en beräkning av vad en genomsnittlig person behöver i kaloriintag för att överleva och undvika svält. Det innebar att befolkningen levde på existensminimum och förvärrade den humanitära situationen avsevärt. Blockaden och förödelsen av flera krig har gjort att ekonomin är hårt utsatt i Gaza, med hög arbetslöshet och fattigdom. Dessutom har Gaza haft begränsad tillgång till el och vatten. Detta gjorde att FN redan 2012 förutspådde att Gaza under blockad skulle vara olevbart år 2020. Blockaden fortsatte, och sedan kom bombningarna.
Ockupationen som sådan är ett hinder för den tvåstatslösning som ofta är utgångspunkten när potentiella lösningar för konflikten diskuteras. Men hur denna problematik ska hanteras och hur Sverige ska verka för att ockupationen upphör hör vi lite om i debatten.
Tvåstatslösningen grundar sig i den fredsprocess som pågick på 90-talet, och som resulterade i de så kallade Osloavtalen med en principdeklaration (Oslo I 1993) där parterna kom överens om att en framtida tvåstatslösning är slutmålet. En framtida palestinsk stat skulle utgöras av Gaza och Västbanken, där den nyetablerade palestinska myndigheten skulle få successivt ökat självstyre. Nästa steg i processen (Oslo II 1995) resulterade i att Västbanken delades in i A-, B- och C- områden: A-områden kontrolleras av den palestinska myndigheten, i B-områden råder delad kontroll, där Israel fortsatt har kontroll över säkerhetsrelaterade frågor, och i C-områden har Israel ensam kontroll. Omkring 60 procent av Västbanken utgörs av C-områden, “area C”, och här finns israeliska bosättningar. De israeliska bosättningarna strider mot internationell rätt och växer successivt. Det innebär att palestinier regelbundet fördrivs från sina hem. Detta hör till en av de mest svårlösta tvistefrågorna i konflikten. För den som vill förstå och hitta lösningar till den utdragna konflikten är det dessa faktorer som måste diskuteras i betydligt större utsträckning.
RISK FÖR ALLVARLIGA POLITISKA KONSEKVENSER UTAN UNRWA
Vid sidan av frågor som de israeliska bosättningarna, tillhör delningen av Jerusalem och den palestinska flyktingfrågan de stora tvistefrågorna. För att tvåstatslösningen ska bli möjlig krävs en lösning på flyktingfrågan, och här är FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar UNRWA mycket viktig som ytterst ansvarig för att administrera palestiniers flyktingskap enligt mandat från FN. Även i debatten om UNRWA saknas många nyanser.
I den svenska debatten finns det de som menar att UNRWA skulle vara ett hinder för tvåstatslösningen, bland annat då de funktioner UNRWA står för bör vara något som hanteras av en palestinsk stat. Problemet med denna hållning är att den missar varför flyktingfrågan är så central för konflikten och varför UNRWA bildades. UNRWA bildades för att hjälpa de 750 000 palestinier som 1948 fördrevs från sina hem i samband med att staten Israel bildades. Sedan dess har generationer av palestinier växt upp i flyktingskap. UNRWA hjälper i dagsläget runt 5,9 miljoner palestinska flyktingar i Gaza, i östra Jerusalem, på Västbanken och i Syrien, Jordanien och Libanon. Israel har aldrig erkänt palestiniers rätt till återvändande. Det är mot den bakgrunden som palestiniers flyktingskap ärvs och sträcker sig över generationer.
Att den palestinska staten i framtiden bör vara den ansvariga aktören för utbildning och sjukvård för samtliga palestinier inom den statens jurisdiktion stämmer givetvis. Detta hindras dock idag av att Palestina är ockuperat av Israel. Som ockupationsmakt är Israel ansvarig för att säkerställa att den palestinska befolkningen har tillgång till sjukvård och skola. Det är dock inte ett ansvar Israel tar, och strider mot den internationella rättens regler om ockupation. Israels beslut att förbjuda UNRWA är dessutom ett allvarligt övertramp mot förpliktelsen att följa FN:s mandat och resolutioner, och en politisk signal om att palestinier inte har rätt att återvända till sitt land. Att Sverige dragit in stödet till UNRWA gör att Sverige riskerar att bidra till dessa allvarliga politiska konsekvenser.
Att dra in stödet till UNRWA och att fortsatt bedriva vapenhandel med en stat som utreds för folkmord av den Internanetionella domstolen (ICJI) är inte rätt väg för Sverige att gå. Istället krävs det att Sverige står upp för folkrätten genom tydliga fördömanden av Israels agerande, och att vi vågar prata mer om orsakerna till våldet.
INTERNATIONELL RÄTT AVGÖRANDE FÖR HÅLLBAR FRED
Många tycker att det kan kännas komplicerat och obekvämt att prata om Israel och Palestina, och jag kan förstå den känslan. På många sätt är det komplext, men på andra sätt är det inte det. Jag brukar tänka att det i grunden handlar om vad internationell rätt säger om hur parter får agera i förhållanden av väpnad konflikt, om mänskliga rättigheter och att civila måste skyddas mot våld. Med det perspektivet blir det mindre komplicerat.
Många tycker också att en lösning på den utdragna konflikten kan tyckas utom räckhåll. Men miljontals människor världen över har samlats för att visa sitt motstånd mot våldet, och för att säga att det räcker; att det måste till ett varaktigt eldupphör och att ockupationen också måste upphöra. Det är hoppfullt. Som sakkunnig på världens äldsta, ännu aktiva fredsorganisation vet jag att sådana saker spelar roll. Och att det alltid finns hopp om, och möjlighet att skapa hållbar fred, även om det tar tid.
När jag tänker på de nyanser som saknas, och vad vi behöver fokusera mer på för att hitta vägar fram till en fredsprocess, tänker jag tillbaka på mina besök i Israel och Palestina. Lärdomar därifrån har gett mig perspektiv som varit nödvändiga för att navigera i debatten om det som sker just nu, och stärkt min insikt i att vi alltid måste utgå från internationell rätt. Med det följer också att det krävs ett betydligt större fokus på hur den israeliska ockupationspolitiken påverkar palestiniers liv. Tankarna för mig till en text jag skrev 2020, efter att vid flera tillfällen åren innan rest till Israel och Palestina:
“Jag tar mig genom en söndertrasad geografi där den israeliska, militära närvaron är ständigt påtaglig. Den flera meter höga betongmuren, bosättningarna och en mängd militära checkpoints omringar och kryper in på de palestinska områdena.
Jag tar del av livsöden präglade av generationers flyktingskap och militär ockupation. Jag lyssnar på berättelser om israelisk militär som tar sig in i hem och flyktingläger på nätterna, checkpointsens brutalitet och evighetslånga köer, bosättarnas våld och ett dagligt förtryck som innebär att palestinier hindras från att röra sig fritt, bruka sin jord och nyttja sin yttrandefrihet; blir frihetsberövade, fråntas hem som demoleras, utsätts för kollektiva bestraffningar, administrativa fängslanden och våld.
Jag besöker UNRWAs flyktingläger som utsätts för militära attacker minst flera gånger i veckan varav ett av de är den plats i världen som utsätts för flest tårgasattacker. Jag besöker Hebron där bosättarvåld sker på daglig basis, där israelisk militär bevakar människorättsaktivister dygnet runt och begränsar allt utrymme för civilt icke-våldsmotstånd och där gator övertäcks av nät för att skydda palestinier från föremål som kastas ned av israeliska bosättare.
Jag åker över bergskullar och ser hur bosättningarna brer ut sig över Västbanken och hur betongmuren som omger två tredjedelar av Västbanken skär genom palestinska byar och läger.
Det trasiga landskap som idag utgör Palestina lämnar mig aldrig.”
Kräv att Sveriges regering agerar för hållbar fred: https://www.svenskafreds.se/engagera-dig/stop-the-war-gaza/
Läs mer om UNRWAs livsviktiga roll: https://www.svenskafreds.se/upptack/fred-och-sakerhet/unrwa-livsviktigt/
Läs mer om Sveriges vapenhandel med Israel: https://www.svenskafreds.se/upptack/vapenexport/sveriges-vapenhandel-med-israel/
Läs mer om vanliga frågor om Palestina och Israel och Svenska Freds arbete: https://www.svenskafreds.se/fragor-svar-palestinaisrael/
