Förbud mot kärnvapen enda vägen framåt
72 år har gått sedan de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki ödelades av USA:s atombomber. Världen svor på att det aldrig skulle ske igen. Som en absurd påminnelse om att det enda vi lärt av historien är att vi ingenting lärt av den, sammanföll högtidlighållandet med att Nordkoreas diktator Kim Jong-Un hotade med att använda kärnvapen. Varpå USA:s president Donald Trump svarade med att han ska möta alla kommande hot med ”eld och raseri.”
72 år har gått sedan de två japanska städerna Hiroshima och Nagasaki ödelades av USA:s atombomber. Världen svor på att det aldrig skulle ske igen. Som en absurd påminnelse om att det enda vi lärt av historien är att vi ingenting lärt av den, sammanföll högtidlighållandet med att Nordkoreas diktator Kim Jong-Un hotade med att använda kärnvapen. Varpå USA:s president Donald Trump svarade med att han ska möta alla kommande hot med ”eld och raseri.”
Denna sommar inleddes med att 122 länder i FN den 7 juli enades om något så unikt som ett internationellt förbud mot kärnvapen. Det som många överlevare från Hiroshima och Nagasaki kämpat för i mer än 70 år blev äntligen verklighet. De kritiska rösterna var dock de samma som vanligt: vad har förbudet för verkan om de stater som har kärnvapen inte är med på tåget? Men historien visar tvärtom att internationella förbud har spelat en enorm roll. Trots att exempelvis stater som USA, Israel och Ryssland vägrade att ställa sig bakom ett internationellt förbud mot personminor (1997), tillverkar inget av länderna personminor längre. Normer förändras och förskjuts och slutligen kan inte ens de mest motsträviga stå emot. Detsamma gäller förbudet mot klustervapen (2008) och det skulle även kunna gälla kärnvapen.
Framför oss löper nu två alternativa hypotetiska vägar framåt, så väsensskilda som två vägar kan bli. Ett internationellt förbud mot kärnvapen som på sikt kan leda till en kärnvapenfri värld, eller ett eskalerande hot om ett kärnvapenkrig.
Vilken väg vi ska välja är förstås självklar i teorin, avskaffande av kärnvapen utraderar risken för att de används. I praktiken argumenteras det dock fortfarande för att kärnvapen bör finnas för att den avskräckande effekten skapar säkerhet. Men det allt mer hätska och aggressiva tonläge som bland andra USA:s Donald Trump och Nordkoreas Kim Jong-Un bidrar till, signalerar att de mentalt befinner sig millimeter från avfyrningsknapparna. Den mänskliga faktorns betydelse framträder tydligt. Oavsett om hoten de yttrar är på allvar eller inte, har de makten att ”trycka på knappen”. Eftersom de har tillgång till kärnvapen.
Utspelen som gjorts under den gångna veckan påminner oss om att ett av de största hoten mot vår säkerhet är oförutsägbarheten i kynnet hos en handfull personer som har tillgång till vapen med så förödande konsekvenser att vi inte kan föreställa oss dem. Hittills har inga krig förhindrats eller fred skapats av vapen som anses för farliga för att användas. Förr eller senare används de alltid av någon. Att kärnvapens avskräckande effekt skapar säkerhet är en argumentation som inte längre kan tas på allvar av någon.
Det som är helt uppenbart är att vad världen behöver är demokratiskt valda ledare som lär sig och tränar på att kommunicera konstruktivt. Som samtalar i stället för vrålar. Som inte driver personliga vendettor i maktfullkomlighet med kärnvapenarsenaler till sitt förfogande. Det behövs ett fortsatt starkt civilsamhälle som tillsammans med de 122 stater som nu enats om ett internationellt förbud mot kärnvapen ser till att det träder i kraft och får effekt. Så att två kränkta män inte längre har makt och möjlighet att följa stundens ingivelse och starta ett kärnvapenkrig.
