Allt fler försvarspolitiska debattörer har lyft frågan om att fler europeiska länder bör skaffa kärnvapen. Tyskland, Ukraina och även Sverige har nämnts som potentiella nya kärnvapenstater. Andra argumenterar för en europeisk “Eurobomb”. På ledarsidorna i Smålandsposten kan vi läsa att Sverige borde lämna icke-spridningsavtalet för att kunna öppna upp för att skaffa kärnvapen i framtiden. Liknande förslag upprepas av forskare på Försvarshögskolan i en intervju i Sveriges Radio, som föreslagit ett blågult ukrainsk-svenskt kärnvapen. Förslagen är på samma gång orealistiska och mycket farliga.
Förslagen är orealistiska bland annat med anledning av hur icke-spridningsavtalet ser ut och fungerar. Icke-spridningsavtalet (Nuclear Non-Proliferation Treaty, NPT) trädde i kraft som internationell lag 1970. Avtalet är ett av de avtal inom FN som har högst anslutning, 191 stater har anslutit sig – däribland Sverige. Inom avtalet åtar sig kärnvapenstaterna att nedrusta samt att inte överlåta kärnvapen till andra stater. De får inte heller hjälpa eller uppmuntra kärnvapenfria stater att utveckla kärnvapen. Kärnvapenfria stater förbinder sig i sin tur att inte ta emot eller skaffa kärnvapen. Avtalet anses idag vara hörnstenen inom internationell rätt kring kärnvapen.
Som officiella kärnvapenstater räknas enligt icke-spridningsavtalet de som hade provsprängt kärnvapen före den 1 januari 1967. Dessa var Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA. De tre kärnvapenländerna Indien, Israel och Pakistan står utanför avtalet och skulle endast kunna gå med om de först avskaffade sina kärnvapen. Nordkorea var tidigare med i avtalet men meddelade 2003 att de inte längre tänkte följa det. Trots att dessa fyra länder står utanför avtalet så måste avtalet fortfarande anses ha bidragit till att förhindra en kolossal spridning av kärnvapen, som var det stora hotet mot den globala säkerheten när avtalet förhandlades fram på 60-talet.
Om en stat vill lämna icke-spridningsavtalet krävs godkännande från FN:s säkerhetsråd, något som sannolikt inte skulle beviljas på grund av de permanenta medlemsstaternas respektive vetorätt. Om Sverige eller något annat land skulle vilja anskaffa kärnvapen är därmed den enda verkliga möjligheten idag att de gör som Nordkorea och utvecklar kärnvapen olagligt. Det skulle i sådana fall troligen vara dödsstöten för icke-spridningsavtalet och bidra till att ännu fler länder går samma väg. En ohämmad tillförsel av kärnvapenstater är inget som några länder skulle välkomna eller anse vara positivt för varken sin egen säkerhet eller världens. Denna faktor gör att alla förslag om att Sverige, eller något annat europeiskt land, skulle skaffa kärnvapen för att vara mindre beroende av USA i allra högsta grad osannolika.
I kölvattnet av Trumps första månader vid presidentmakten har den bredare debatt i Europa intensifieras: om möjligheten att utveckla en så kallad “Eurobomb”. I Tyskland har bland annat blivande förbundskansler Friedrich Merz, ledare för mittenhögerpartiet CDU och vinnare av helgens tyska val, föreslagit att EU bör skaffa sina egna kärnvapen eller skyddas av Frankrikes befintliga kärnvapenarsenal. Till svar har den franska presidenten Emmanuel Macron upprepat sitt erbjudande att diskutera användningen av Frankrikes kärnvapen för att skydda andra EU-stater. Det handlar om att tillhandahålla en fransk version av kärnvapenparaplyet som alternativ till USA:s kärnvapenparaply inom Nato.
Det är inte första gången som förslaget om att europeisera den franska kärnvapenarsenalen debatteras. Frankrike har hittills inte delat någon information om den franska kärnvapenarsenalen med Natoallierade och är den enda Natomedlem som inte ingår i Nato:s kärnvapenplaneringsgrupp.
I sammanhanget finns emellertid en påtaglig risk att Frankrike i nästa presidentval 2027 får en högernationalistisk president i egenskap av Marine Le Pen. Att byta ut en amerikansk högernationalist för en fransk kan inte anses stärka europeisk säkerhet, även för de mest bokstavstrogna kärnvapenivrare.
Allt detta gör dessvärre inte frågorna som lyfts idag ofarliga. Dessa spekulationer, gissningar och förslag, som kanske enbart ämnar att röra runt i grytan i debatten, är likväl mycket farliga eftersom de driver på normaliseringen av kärnvapen och därmed även dess användning.
Vare sig förslagen handlar om en ”Eurobomb” eller att icke-kärnvapenstater som Sverige utvecklar egna kärnvapen så är alla nya arrangemang för delning eller utveckling av kärnvapen i Europa ett farligt och eskalerande steg. Det skulle kunna provocera fram ytterligare gensvar från Ryssland och andra kärnvapenstater och undergräva de europeiska ländernas säkerhet snarare än att förbättra den. Det skulle allvarligt förvärra den internationella säkerhetssituationen och naturligtvis undergräva icke-spridningsavtalet. Denna slags retorik förstärker riskerna att kärnvapen används genom att normalisera idén om att använda kärnvapen och försvaga det decennier gamla tabut mot deras användning. Fler kärnvapen och fler kärnvapenstater kommer inte att höja tröskeln för att kärnvapen används och är således inte heller lösningen på dagens kärnvapenhot, utan tvärtom.
Dessa destabiliserande och världsfrånvända förslag måste därmed ses som mycket farliga tongångar. Istället för att fler länder ska förlita sig på kärnvapen, är det dags för det internationella samfundet att driva på kärnvapennedrustning.
Dessa destabiliserande och världsfrånvända förslag måste därmed ses som mycket farliga tongångar. Istället för att fler länder ska förlita sig på kärnvapen, är det dags för det internationella samfundet att driva på kärnvapennedrustning. Årets Nobelpris i fred gick till den japanska organisationen Nihon Hidankyo, som består av överlevare från de amerikanska bomberna som släpptes på två japanska städer 1945. Nihon Hidankyo finns för att påminna om att det inte något land, eller militärallians, kan hantera de humanitära konsekvenserna av ett kärnvapen. Den enda vägen framåt är nedrustning.
