KRÖNIKA: Beredskap för kärnvapenkrig är en omöjlighet
Om en månad dimper broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ned i allas brevlådor runt om i Sverige. En storsatsning för att stärka hushållens beredskap. En sak har ändrats sedan den sist delades ut: Nu nämns kärnvapen.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 17 oktober 2024.
Beskrivningen av det allra värsta krigsscenariot, det som involverar en attack med massförstörelsevapen, innehåller fyra missvisande meningar. Rådet vi får i en liten faktaruta är att söka oss till skyddsrum och stanna där i ett par dagar för att undvika den radioaktiva strålningen.
Skrivningen ger intryck av att kärnvapen går att skydda sig mot och kanske inte är så farliga ändå. Inget kunde vara mer fel. För låt oss vara tydliga: inget land har eller kan bygga en beredskap för att ta hand om effekterna av en kärnvapenattack. Därför är det oerhört olyckligt att ett informationsmaterial om beredskap tar upp kärnvapen.
I ett pressmeddelande med anledning av ”Om krisen eller kriget kommer” konstaterar läkaren Vendela Englund Burnett, ordförande för Läkare mot kärnvapen, att det är mycket osannolikt att människor hinner söka skydd i tid i händelse av en kärnvapenattack. Hon säger att; om människor trots allt skulle hinna till ett skyddsrum, men utrymmet inte är tillräckligt djupt ner under mark eller tillräckligt långt bort från attacken, kommer de som vistas där att dö av värme, syrebrist eller att de inandas giftiga gaser som kolmonoxid eller koldioxid från brandröken. Skyddsrum kan förvandlas till ugnar då kärnvapen sprider en extrem hetta och skapar eldstormar.
Om man mot förmodan överlever är det en helt förändrad värld man kliver ut i.
En som har erfarenhet av det är mottagaren av Nobels fredspris 2024, kärnvapenöverlevaren Toshiyuki Mimaki, ordförande för organisationen Nihon Hidankyo. När han chockat tog emot beskedet om fredspriset berättade han om minnet om hur det var att kliva ut i en totalt raserad värld. Den oerhörda förstörelse han nu sett i Gaza påminde honom om Hiroshimas och Nagasakis ruiner. Mimaki trodde ödmjukt, liksom många av oss som spekulerat om vem som skulle få årets pris, att det skulle gå till hjälporganisationer eller fredsorganisationer i Gaza och Mellanöstern.
I motiveringen till att Nihon Hidankyo fick 2024 års fredspris nämns att de gjort utomordentliga ansträngningar som i hög grad bidragit till etablerandet av ”det nukleära tabut”. Alltså den etablerade normen att kärnvapen är så destruktiva att det ska vara fullständigt tabu att använda dem. Nobelkommittén konstaterar också att det är oroväckande att detta kärnvapentabu idag är under press.
I och med det svenska Natomedlemskapet har allt fler svenska politiker börjat tala om kärnvapen som nödvändiga för vår säkerhet i form av avskräckning utifrån ett teoretiskt och militärstrategiskt perspektiv. En sån retorik bidrar till att normalisera kärnvapen istället för att stärka tabut mot dem och suddar ut de humanitära konsekvenserna. Det är helt klart hög tid att lyssna på vittnesmålen från 2024 års nobelpristagare.
I Nobeltider ingår det att göra listor på värdiga och troliga vinnare. Eftersom fredspriset har offentliggjorts tänkte jag bjuda på en annan sorts lista, en skam-lista. En lista på de som det senaste året arbetar allra minst i Nihon Hidankyos anda. De som tänjer allra mest på det nukleära tabut i vår oroliga värld. Naturligtvis ligger alla kärnvapenstater i topp, men några länder tycker jag sticker ut på grund av sitt agerande det senaste året.
1) Ryssland – en kärnvapenmakt som för ett brutalt angreppskrig och hotar med användning av kärnvapen. De har lämnat nedrustningsavtal och som de flesta kärnvapenstater upprustar de istället sin arsenal. De har annonserat att de planerar att placera kärnvapen på Belarus territorium, även detta i strid med ickespridningsavtalet.
2) USA. Den enda av kärnvapenstaterna som använt kärnvapen i krig då de släppte de två atombomberna över Japan 1945, som årets Nobelprisvinnare vittnar om. USA upprustar sina vapen och har idag utplacerade kärnvapen i fem europeiska länder och avtal med Japan, Sydkorea och Australien om att även de ingår under deras kärnvapenparaply. USA motsätter sig kontinuerligt utvecklingen av multilaterala nedrustningsavtal och blockerar i praktiken andra Nato-länder från att ta ställning mot kärnvapen.
3) Nordkorea. Kärnvapenmakt som så sent som i september i år hotade med att landet inte tvekar att använda kärnvapen om landet utsätts för angrepp av Sydkorea eller USA.
4) Kina och Storbritannien som båda i rasande fart skaffat sig en större arsenal av kärnvapen.
5) Sverige. Efter en lång tradition av arbete för nedrustning har Sverige under det senaste året gått med i en kärnvapenallians, utan några restriktioner mot kärnvapen. (Till skillnad från den nya Natomedlemmen Finland som tydligare behåller det nukleära tabut genom en lag som förbjuder kärnvapen på finskt territorium).
Redan i augusti 2022 lämnade den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen det så kallade “Humanitära initiativet” i FN med hänvisning till att Sverige som Natoland inte längre kan stå bakom att kärnvapen inte ”under några omständigheter får användas igen”, då detta ansågs gå emot Natos kärnvapendoktrin.
Listor är aldrig heltäckande och kan göras långa. Jag skulle kunna nämna Iran som vägrar släppa in kontrollanter att verifiera dess kärnkraftsanläggningar. Eller Israel, som är en av nio kärnvapenstater, och som det spekuleras om överväger att attackera Natanz, staden som i flera decennier misstänkts vara en av centralorterna för Irans misstänkta kärnvapenprogram.
Som alltid är fredspriset dynamit, det väcker reaktioner och delas aldrig ut i ett vakuum. Världen är en ytterst osäker plats med en lång rad krigshärdar. Det är hög tid att ta de japanska kärnvapenöverlevarna och Nobelkommitténs påminnelse om det nukleära tabut på allvar – innan det är för sent. Istället för att i politik, retorik och informationsbroschyrer normalisera kärnvapen och låtsas om som att vi kan förbereda oss för att detta massförstörelsevapen skulle användas mot oss måste vi göra allt för att stigmatisera dem och se till att de avskaffas.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
