KRÖNIKA: Dynamitkungen som ville nedrusta!
Snart går vi in i Nobeltider. I oktober är det som vanligt dags för de fem Nobelkommittéerna att tillkännage vilka som ska belönas 2024. Tragiskt nog finns det i år få konkreta framsteg att fira när det gäller freden.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 3 oktober 2024.
Snart går vi in i Nobeltider. I oktober är det som vanligt dags för de fem Nobelkommittéerna att tillkännage vilka som ska belönas 2024. Tragiskt nog finns det i år få konkreta framsteg att fira när det gäller freden. Flera våldsamma konflikter rasar och föreställningen om att fred och säkerhet ska byggas med vapen och avskräckning präglar vår tid. Den militära upprustningen ligger på skyhöga nivåer globalt. Samma sak avspeglas i den svenska regeringens budget för 2025.
Men vad tyckte då dynamitkungen själv, Alfred Nobel, att det var som skulle premieras när han instiftade fredspriset? Jo, han exemplifierade med fredskongresser, samarbeten över nationsgränserna och ”avskaffande och minskning av stående arméer”. Nedrustning är det som leder till fred, tänkte han. Och det stämmer naturligtvis. Raka motsatsen till att lägga enorma summor på militär upprustning.
Det kan låta omodernt och utopiskt men tvärtom vore det mest framsynt och konstruktivt att strikt hålla sig till denna utgångspunkt. Att följa Nobels egna tankar och råd går dessutom helt i linje med fredsforskningen.
Enligt den seniora fredsforskaren professor Peter Wallensteen vid Uppsala Universitet gäller det att dra ned rustningsnivåerna efter ett krig. Om en asymmetrisk fred sluts där den ena sidan utvecklar eller behåller en stor militär arsenal så riskerar freden att inte bli särskilt hållbar. Då riskerar den svagare parten tro att motståndarna kommer att slå till igen. En misstro och en rädsla sprids.
Signalerar parterna däremot att de gör sig av med militära kapaciteter så leder det rimligen till fredligare relationer framöver. Tillit kan sakta börja byggas.
Detta är konkret konfliktförebyggande arbete och väl beprövade processer. Det finns organ och mekanismer inom FN som kan verifiera vad respektive part gör och om de uppfyller ingångna avtal. En rad svenskar har arbetat med just sådan rustningskontroll. Hans Blix gjorde det som chef på Internationella atomenergiorganet och Åke Sellström var en av de FN-inspektörer som tjänstgjorde för säkerhetsrådets kommission med uppgift att avrusta Irak från massförstörelsevapen.
I vår tid kan det låta långt borta med nedrustning. En del förlöjligar tanken genom att få det att framstå som att den som tar första steget vill lägga sig platt och är naiv. Men det är det inte det handlar om, utan tvärtom är det ett sunt agerande att bryta eskaleringen och risken för krig. Det är dessutom en beprövad väg mot avspänning och en säkrare värld.
Världens samlade militärutgifter uppskattas idag till astronomiska 2 240 miljarder dollar. En siffra som nästintill fördubblats på bara tio år. En nedrustning skulle alltså inte bara göra världen säkrare utan också frigöra enorma resurser. Enligt beräkningar från Internationella kampanjen mot kärnvapen (ICAN) skulle världens samlade kostnader för kärnvapnen under bara ett år istället kunnat förse de 45 miljoner människor som lever i hungersnöd med mat i 13 år.
Hur kom det sig då att dynamitkungen Alfred Nobel en gång instiftade sitt fredspris? Han lär ha blivit inspirerad och övertygad av vännen Bertha von Suttner, författare till boken Ned med vapnen! Han lär 1892 ha sagt till henne: ”Kanske kommer mina fabriker att sätta stopp för krig snabbare än dina kongresser. Dagen då de två motståndarna kan förgöra varandra på en sekund kommer alla civiliserade nationer troligtvis att rygga i förfäran och desarmera sina trupper”.
Dynamitkungen kan tyckas ha förutsett kärnvapenkapplöpningen, men 132 år senare tycks ingen nation på allvar vara redo att ”rygga i förfäran” och desarmera.
Här hade Nobel fel. Tyvärr har inte världsledarna förfärats nog mycket för att desarmera. Det pågår över 58 väpnade konflikter i världen. Det är därför hög tid att, i linje med Bertha von Suttners tankar, pröva andra vägar än hot om utplåning, bomber, mera vapen och upprustning för att bygga fred.
Jag har ett bra råd ifall Sveriges politiker skulle vilja göra anspråk på Nobels fredspris i framtiden. Varför inte utforma en tydlig och stark fredspolitik, där nedrustning är en central del?
Steg på den vägen skulle kunna vara att ta ställning för och driva att Nato inför en “no first use”-policy; en deklaration om att inte använda kärnvapen först. Eller att göra som Litauen, Spanien och Finland och instifta en nationell lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium och verka för att hålla hela Norden kärnvapenfritt. I denna anda, för kärnvapenfria zoner, arbetade svenskan Alva Myrdal som fick Nobels fredspris 1982.
Vår tid skriker efter fred och besinning. Nu, särskilt när spänningarna ökar och konflikter eskalerar, behöver arbete för nedrustning prioriteras. Det finns många fullt realistiska, konkreta och nödvändiga steg som bör tas i den riktningen. Helt i linje med Nobels testamente.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
