Vår säkerhet kan inte bygga på hotet från kärnvapen
När Sverige skulle rösta om att underteckna värdlandsavtalet med Nato var vi många som reagerade mot vad som inte fanns formulerat i avtalet. Vi menade att garantier saknades för att kärnvapen inte skulle föras in på svensk mark och att avtalet ökade risken för att sådan införsel på sikt skulle tillåtas.
När Sverige skulle rösta om att underteckna värdlandsavtalet med Nato var vi många som reagerade mot vad som inte fanns formulerat i avtalet. Vi menade att garantier saknades för att kärnvapen inte skulle föras in på svensk mark och att avtalet ökade risken för att sådan införsel på sikt skulle tillåtas. Vi krävde en lag mot att föra in kärnvapen i Sverige.
Denna uttalade oro bemöttes med klassiska härskartekniker av försvarsministern och många andra motdebattörer. Några hävdade att det redan fanns ett förbud mot att föra in kärnvapen i Sverige. Kritikerna anklagades för att i bästa fall vara naiva, i sämsta fall för att sprida rysk desinformation.
För det första finns inget förbud mot att föra in kärnvapen på svensk mark, det är en felaktighet som fått spridning. För det andra är ett förespråkande av nedrustning och avspänning inte detsamma som att ge stöd åt en auktoritär rysk president. Tvärtom är vi liksom många andra oroade av ökade ryska aggressioner, av annekteringen av Krim, förtrycket mot HBTQ-personer och ryska människorättsaktivister.
Dock visar historien att hållbar fred nås genom avspänning och nedrustning och inte genom att ansluta sig till en kapprustningstävling. I nuläget rustas det upp frenetiskt från alla håll, samtliga parter i uttalat syfte att försvara sitt territorium.
Sverige måste, i enlighet med vårt uttalade utrikespolitiska mål att arbeta för nedrustning, göra allt för att minska spänningarna och risken för att en väpnad konflikt bryter ut.
I juli röstade Sverige, i sällskap av 121 andra stater i FN och i enlighet med den politik regeringen driver, för ett internationellt förbud mot kärnvapen. 50 staters underskrifter krävs för att avtalet ska få verkan och Sverige kan vara en av dem när det öppnas för signering den 20 september. Det skulle också vara ett tydligt ställningstagande mot kärnvapen på svensk mark. Men nu tar kraftfulla röster till orda. De senaste dagarna har flera medier rapporterat om påtryckningar från amerikanskt håll för att få Sverige att avstå från att skriva under kärnvapenförbudet. Sverige ska ha varnats för att ett svenskt undertecknande kan hota relationerna till USA och Nato och det säkerhetspolitiska samarbetet.
I debatten hävdas ofta att ett kärnvapenförbud inte kan få effekt eftersom kärnvapenstaterna inte står bakom det. Tidigare internationella förbud, såsom exempelvis förbudet mot personminor, visar dock på motsatsen. Nästan samtliga stater, demokratier som icke-demokratier, har till exempel upphört med produktionen av personminor trots att de aldrig undertecknade avtalet. Avveckling av produktion av personminor har blivit norm.
Att hot uttalas så kraftfullt från amerikanskt håll talar snarare för att ett internationellt förbud skulle kunna få stor effekt. För om avtalet vore så naivt och tandlöst som kritikerna menar, varför ens bry sig om huruvida det undertecknas eller inte?
Frågan om kärnvapen på svensk mark aktualiseras åter och bekräftar den oro som vi uttryckte inför undertecknandet av värdlandsavtalet. Ett problem med FN:s kärnvapenförbud som nu lyfts fram är att det kan bli svårt med de internationella övningarna i Sverige eftersom USA aldrig talar om huruvida flygplan, fartyg och andra vapensystem bär konventionella vapen eller kärnvapen. Med andra ord används den argumentation som tidigare avfärdats som desinformation nu som vedertagna fakta. Plötsligt anges Nato-ländernas möjlighet att föra in kärnvapen i Sverige som skäl för att inte underteckna ett internationellt förbud mot kärnvapen.
Alla protester mot kärnvapennedrustning som just nu höjs, alla hot som uttalas och varningens fingrar som höjs om konsekvenserna av ett internationellt förbud mot kärnvapen, bekräftar hur oerhört viktigt det är att avtalet undertecknas. De som protesterar verkar helt bortse från de humanitära konsekvenserna av det som Sveriges utrikesminister beskrivit som det enskilt största hotet mot mänskligheten.
Motståndarna till FN-avtalet om kärnvapenförbud hänvisar till det redan existerande ickespridningsavtalet NPT. Om kärnvapenstaterna hade levt upp till sina åtaganden i NPT hade det varit relevant kritik. Men i stället för att nedrusta och minska kärnvapnens roll, har kärnvapenstaterna, inte minst USA och Ryssland, tvärtom lyft fram kärnvapnens roll och satsat på moderniseringar. Hotet från kärnvapen, 72 år efter att de användes i krig mot människor för första och hittills enda gången, är mer påtagligt än på många år.
Den stora utmaningen just nu är våga vara den sansade och realistiska part som vägrar vika av från vägen om samtal och diplomati. Inte för att det är fegt eller naivt utan för att det är det enda som fungerar. Därför behöver utrikesminister Margot Wallström allt stöd hon kan få i sina försök att nå de uttalade utrikespolitiska målen om fred och nedrustning.
Vår säkerhet kan inte bygga på hotet från kärnvapen. Våra försvarspolitiska samarbeten får inte undergräva Sveriges möjligheter att verka för fred och nedrustning i världen. Det gör varken världen eller Sverige säkrare. Tvärtom.
Agnes Hellström
Ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Publicerad i Svenska Dagbladet den 2 september 2017.
