“VI FÅR ALDRIG GLÖMMA DET LIDANDE SOM KÄRNVAPEN ORSAKAT”
Hur kan kärnvapen avvecklas och förbjudas? Det var fokus för det seminarium som ABF Stockholm och Nätverket för kärnvapennedrustning arrangerade den 29 januari på ABF-huset i Stockholm. Svenska Freds ordförande Agnes Hellström modererade samtalet och i panelen satt bland annat representanter från IKFF och ICAN.
Agnes Hellström inledde kvällen med att påminna om att det två dagar tidigare, den 27 januari, var 75 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades. I augusti i år är det lika många år sedan atombomberna släpptes över Hiroshima och Nagasaki. Det är viktigt att vi håller dessa historier vid liv när överlevarna som kan berätta blir allt färre, påpekade hon, och aldrig glömmer det fruktansvärda, mänskliga lidandet som både förintelsen och kärnvapen orsakat.
Ickespridningsavtalet och kärnvapenförbud
Gabriella Irsten, politisk handläggare på Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), förklarade att fröet till konventionen om kärnvapenförbud (TPNW) egentligen kommer från icke-spridningsavtalet (NPT) som i artikel 6 uppmanar till förhandling om nedrustning. Idéen om att TPNW och NPT skulle stå i motsättning till varandra menade hon är ett resultat av att kärnvapenstater har gjort en egen tolkning av NPT.
I kort handlar NPT om att kärnvapen inte skulle spridas efter att avtalet skrevs 1968. På lång sikt var dock grundtanken att ingen skulle ha kärnvapen i framtiden. Irsten betonade att konventionen som förbjuder kärnvapen istället verkar för att komma undan de kryphål som finns i icke-spridningsavtalet.
Thomas Jonter, professor i internationella relationer, var nästa talare och gav både en historisk återblick och en framåtblick. Han menade att processer för att förhandla fram den här typen av avtal är långsamma och underströk att många stater först var skeptiska till icke-spridningsavtalet. Jonter fortsatte med att beskriva hur Sverige verkade för att aspekten om nedrustning skulle inkluderas i artikel 6.
Gräsrotsarbete i Norge och Finland
Anja Lillegraven är representant för Norska läkare mot kärnvapen och ICAN-kampanjen i Norge. ICAN, som står för International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, har i Norge 49 samarbetsorganisationer. Lillegraven berättade om hur ICAN jobbar på gräsrotsnivå, framför allt riktat mot unga och politiker på olika nivåer. Hon förklarade också att läget i Norge har förändrats under de senaste åren. Tidigare tog Norge initiativ för att diskutera humanitära konsekvenser av kärnvapen men den nuvarande konservativa regeringen vill inte skriva under konventionen om kärnvapenförbud. Lillehagen ser dock hopp i att Arbetarpartiet och Centern är mer positiva till en underskrift. ICAN jobbar därför med oppositionens gräsrötter genom att sprida kunskap och verka för att kärnvapenförbud blir en norm. Hon avslutade med att understryka behov av att Sverige, Norge, Finland och Nato-länder arbetar mer gemensamt.
Claus Montonen, samordnare för den finska ICAN-kampanjen och representant för Finlands fredsförbund, inledde med att beskriva Finlands officiella inställning till konventionen om kärnvapenförbud. Den officiella linjen, förklarade han, är att Finland vill kunna samarbeta med kärnvapenstater och samtidigt inte skapa konflikter. Han berättade också att det finns en nationell lag som innebär att kärnvapen varken får brukas, vistas eller transporteras på finskt territorium i krigstid eller fredstid. Att Sverige inte skrivit under kärnvapenförbudet menade han väger tungt för att Finland inte skriver på.
Förhoppningar inför översynskonferensen
Samtliga i panelen var överens om att översynskonferensen av NPT, som hålls i New York i maj, med största sannolikhet inte kommer leda till någon särskild förändring i staters förhållningssätt till konventionen om kärnvapenförbud. Montonen menade bland annat förberedelserna har varit under all kritik. Jonter tyckte dock att det fanns skäl till försiktig optimism. Även om nedrustning kanske inte är möjlig så kan dialog leda till att kärnvapenstater åtminstone måste ge något. Han tog också upp att det finns en “stepping stone approach”, i vilken Sverige ingår, som innebär att ett antal stater har förberedande möten för att nå en gemensam samsyn. Jonter underströk att en gemensam samsyn skulle kunna inne öka pressen på kärnvapenstaterna.
Irsten höll med om att en stepping stone approach är en bra utgångspunkt, men betonade att Sverige måste stå upp för nedrustning och verka för en norm mot kärnvapen. Den största förhoppningen ansåg hon var att tidigare åtaganden fortsätter gälla även om det bästa hade varit konkret nedrustning.
En förändrad världsordning
En anledning till att flera stater inte skriver på konventionen om kärnvapenförbud menade Jonter beror på att det finns en rädsla för att den nukleära världsordningen ska urholkas. Han förklarade att det också finns en motsättning genom att den världsordning som etablerades under kalla kriget har gått i graven och att kärnvapenstater istället vill skapa en ny nukleär världsordning.
På en fråga från publiken, om hur president Trumps agerande påverkar frågan om nedrustning, sa Lillegraven att Trump bidrar till en orolig och oförutsägbar världsordning. Hon tillade att det i sin tur leder till att stater är rädda att skapa splittringar genom att skriva under konventionen.
Engagemang och civilsamhällets arbete
Flera frågor från publiken handlade om hur civilsamhället kan engagera, i synnerhet unga, och nå från det lokala till toppen. Montonen refererade till sin egen ålder när han sa att han inte är en typisk ICAN-medlem. En stor del är engagerade unga som ser kärnvapen och klimatförändringar som de största hoten.
Flera paneldeltagare underströk att kunskapsspridning – både för allmänheten och ur ett forskningsperspektiv – är ett viktigt verktyg. Att väcka debatt är centralt och Lillegraven lyfte fram hur viktigt det är att synliggöra den folkliga opinionen som faktiskt finns för att skriva under kärnvapenförbudet.
