KRÖNIKA: När klimatrörelsen kliver in i debatten om Saabs vapenexport
Utanför Saabs bolagsstämma i Linköping står Fridays for Future (FFF). Skyltarna skriker ”STOPP SAABotage”. Svenska Freds är också på plats, i vanlig ordning. Sedan 2007 äger vi en aktie i Saab för att kunna delta på årsmötet, visa vad som händer där, ställa kritiska frågor och lämna in förslag till Sveriges största vapentillverkare.
KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 17/4
Väl inne i Saabs hangar råder fotoförbud. Vi befinner oss tydligen på ett skyddsobjekt. Inte ens flyguppvisningen med Jas Gripen får fotas eller filmas.
”Om det här upprepas kommer du att lagföras. Du riskerar två års fängelse”, ryter säkerhetsvakten. Han rycker mobiltelefonen från min kollega.
Vid öppnandet av stämman möts vi av Natos chef inspelad som talar varmt om vapenindustrin. Saabs VD konstaterar att ”Nato förändrar och förbättrar Saabs position på marknaden”. Vi hör om Saabs ”kraftiga tillväxt inom alla strategiska marknader och samtliga kärnområden”. Det verkar inte vara särskilt många här inne som tycker att det är en sorglig utveckling.
Det får mig att tänka på en av de första kvinnorna som valdes in i Sveriges riksdag, Elisabeth Tamms ord. ”Alla som inte hade några intressen av kriget längtade efter freden”. Så skrev hon i Fogelstadgruppens tidning.
Under åren har Svenska Freds kritiserat och ställt frågor om Saabs vapenexport till länder i krig och stater som kränker mänskliga rättigheter. Ett tidigare år handlade frågan om Saab:s utveckling av autonoma vapensystem. På årets stämma beskrevs nyförvärvet av det brittiska företaget Blue Bear, som är specialiserat på autonoma svärmar av drönare, som en mycket bra investering för framtiden.
Frågan jag ställde i år berörde att Saab i sin marknadsföring säger att de står upp för ”Allas rätt att leva som vi vill”. Två personer som jag läser som kvinnor kysser varandra med budskapet att HBTQI-personers rättigheter är värda att försvara. Det klingar falskt om man känner till Saabs vapenkunder. I Förenade Arabemiraten, en av Saabs största vapenköpare på senare år, är till exempel homosexualitet förenat med dödsstraff.
VD:n svarade att det inte är Saabs roll att råda över utrikespolitiken. För mig låter det som att de skjuter ifrån sig sitt ansvar, i motsats till vad de hävdar i sin årsredovisning.
När VD Micael Johansson säger att Saab vill ”göra samhällen säkrare” frågar Fridays For Futures Anton Foley, som under större delen av mötet håller sin hand uppe.
”Säkrare för vem?”
Förutom totalt fotoförbud är en annan nyhet i år alltså att Svenska Freds fått sällskap som kritisk röst. Fridays For Future har köpt aktier för att kunna få tillträde till stämman.
”Inte ska klimataktivister bry sig om krig och fred”, tycker kanske någon. Fridays for Future och Greta Thunberg har fått kritik för breddningen av sin rörelse. Jag tycker snarare att de ligger i framkant som tagit till sig av det senaste inom systemteorin – att allting är sammankopplat.
”Klimatkrisen förstärker redan existerande orättvisor och riskerar att eskalera pågående konflikter eller, genom migrationskriser och resursbrist, skapa nya motsättningar” skrev vi i en gemensam debattartikel inför stämman.
FFF visar att de lärt från andra sociala rörelser. Att efter sex år av skolstrejker komplettera med andra metoder för att rucka på status quo är strategiskt.
Att ifrågasätta status quo är aldrig populärt hos de som gynnas av systemets privilegier. Det ligger nära till hands att peka finger. När medborgarrättsrörelsen började med nya ickevåldsmetoder arresterades Martin Luther King flera gånger och blev stämplad som extremist.
I sitt berömda brev från fängelset i Birmingham 1963 funderade han över den anklagelsen och skrev; “Frågan är inte om vi kommer att bli extremister, utan vilken typ av extremister vi kommer att bli. Kommer vi att vara extremister för hat, eller kommer vi att vara extremister för kärlek? Kommer vi att vara extremister för att bevara orättvisor, eller kommer vi att vara extremister för rättvisans skull?”.
Greta Thunberg var på plats och tog ordet efter att ordföranden i Saabs ersättningsutskott presenterat sin rapport.
”Hur kan ni fortsätta den här årsstämman som vanligt när det här företaget består av blodspengar som bygger på direkt död, förödelse och lidande? 85 000 barn i Jemen har dött sedan konflikten började. En konflikt som ni förvärrar genom att sälja vapen till Förenade Arabemiraten. Hur många fler ska behöva dö och vad ska krävas för att ni ska agera?”
På vägen ut från stämman möts aktivisterna av ”Gå hem!” och jag hör några aktieägare skoja: ”Jag hoppas de där klimataktivisterna står längst fram i frontlinjen när ryssen kommer”.
Men andra aktieägare blev berörda. Jag såg en kvinna komma fram till Greta Thunberg. ”Jag tycker det är bra, det ni gör.”
För mig står FFF fortfarande för det där förbannade hoppet som vi alla längtar efter. De vittnar om att det kan komma en annan tidsålder. De förkroppsligar demokratins storhet, att alla i ett samhälle inte behöver lyda och stryka medhårs. Att någon måste skrika att kejsaren är naken även om det är obekvämt.
Kampen att bevara vår planet är på liv och död. Stunden verkar dock inte vara inne, trycket i samhället är fortfarande inte tillräckligt stort, tippningspunkten ännu inte här.
Det får mig att tänka på Elisabeth Tamm igen. Hon skriver så här 1947. ”Efterkrigstiden bär oro i luften. Det nalkas ett nytt skede. Men: Ve oss, om vi vill brådtaga tiden med våld! Och mångdubbelt ve oss, om vi håller emot, när stunden är inne för en annan tidsålder”.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
