PAX: LINDA ÅKERSTRÖM OM DE 14 TOMMA JAS GRIPEN-SKROVEN

Varför skrev du artikeln? 

Det var efter att ha deltagit i en workshop om vapenhandel och korruption i Boston förra året som jag blev inbjuden att skriva artikeln. Det var organisationen World Peace Foundation som anordnade workshopen där jag höll en presentation som delvis handlade om de 14 Jas Gripen-skrov som Försvarets Materielverk (FMV) stödköpte från Saab 2012-13. Efter det blev jag inbjuden att skriva en artikel för den vetenskapliga tidskriften EPSJ som hade ett specialnummer där alla skribenter hade deltagit i workshopen.  

Vad kom du fram till?

I artikeln utgår jag från fallet med de tomma skroven som ju var en stor affär, finansierad med skattemedel. När jag först fick höra om skroven blev jag nyfiken och undrade: hur är det möjligt? Ett liknande stödköp inom en annan bransch vore helt otänkbart. I artikeln beskriver jag de extremt täta banden mellan Saab och den svenska staten. Saab är ett vinstdrivande företag – men har samtidigt blivit en väldigt stark ekonomisk och politisk maktfaktor i Sverige. 60 procent av materialanslagen går till Saab, enligt ny statistik som jag presenterar i artikeln. Det har både historiska och säkerhetspolitiska förklaringar. Sverige valde efter andra världskriget att bygga upp en inhemsk vapenindustri med produktion i Sverige – trots att det inte är ekonomiskt försvarbart. Industrin är för stor för Sveriges “behov”, även om de såklart också kan och bör ifrågasättas. Genom politiska val har Sverige valt att ge två områden inom vapenindustrin en särställning: stridsflyg och u-båtar – som Saab är ensamt om att tillverka i Sverige. 

Du skriver om Saabs ”golden position”. Vad menar du med det?

Eftersom Saab är det enda företaget i Sverige som producera de här båda så kallade “väsentliga säkerhetsintressena” – stridsflyg och ubåtar -har de ett guldläge. Statlig upphandling är annars väldigt hårt reglerat men inom området krigsmateriel finns det undantag som gör att staten kan gå in och stötta industrin. Det är oerhört upprörande och jag blir arg när jag tänker på hur många samhällsviktiga verksamheter som är i skriande behov av de 100 000-tals miljoner kronor som affären med de 14 tomma skroven beräknas ha kostat. 

I artikeln citerar du en anställd på FMV som beskriver relationen mellan Saab och staten som “en förälders omsorg om ett barn”. Vad betyder det?

Citatet kommer från FMV:s ansvarige för exportstöd som jag intervjuade för min bok “Den svenska vapenexporten” som kom 2016. Det är verkligen anmärkningsvärt att en statsanställd beskriver relationen i familjetermer där staten är en förälder som tar hand om sitt barn, Saab.  – trots att Saab är ett rakt igenom privatägt företag. Ett vanligt argument i diskussioner om svensk vapenexport är att Sverige skulle tjäna på att ha en stor vapenindustri. Men det stämmer inte. Saab och andra vapenföretags vinster går inte till statskassan utan till aktieägarna som finns både i Sverige och utomlands. 

Vad krävs för att stoppa den här sortens stödköp?

Vi måste börja med att ifrågasätta hela grundindén – varför har Sverige en så stor inhemsk vapenindustri? Blir vi verkligen säkrare av att ha en vapenindustri med allt vad det kostar? Vad kostar industrin – och vilka investeringar hade vi kunnat göra istället med pengarna? Den här extrema snedfördelningen av resurser blir extra påtaglig nu när så många samhällsviktiga funktioner – till exempel inom sjukvården – saknar pengar för det mest basala, såsom skyddsutrustning och vaccin. När staten väljer att satsa på vapenindustrin får det reella konsekvenser och andra satsningar uteblir.

En svensk sammanfattning av artikeln går att läsa här. Du kan också läsa artikeln i sin helhet i onlineutgåvan av EPSJ.