VAPENEXPORTEN OCH DEN FEMINISTISKA UTRIKESPOLITIKEN
Den 26 augusti 2020 höll UD ett möte för att samla de aktörer i det civila samhället som är engagerade i frågan om kvinnors rättigheter och den feministiska utrikespolitiken. Inför mötet fanns möjlighet att skicka in frågor till utrikesminister Ann Linde och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen. På grund av stort intresse, mötet hade mer än 70 deltagare, fanns inte tid att följa upp Ann Lindes svar på den fråga som vi skickade in. Vi passar därför på att besvara den här.
Så här löd vår fråga:
Utrikesministern har vid ett flertal tillfällen varit mycket tydlig med att hon inte ser något problem med att både stå för en feministisk utrikespolitik och stödja en fortsatt svensk vapenexport – också till regimer som allvarligt kränker kvinnors rättigheter och som motverkar mycket av vad den feministiska utrikespolitiken står för.
Ett aktuellt exempel är kriget i Jemen, där Sverige tagit tydlig ställning för en fredlig lösning och bidrar med omfattande humanitärt stöd samtidigt som vapenexporten till de parter som är ansvariga för lidandet – till exempel de odemokratiska regimerna Förenade arabemiraten och Saudiarabien – tillåts fortsätta. Hur går detta ihop?
Utrikesminister Ann Lindes svar:
Tack så mycket, den här frågan får jag ju hela tiden och jag ser som sagt var inte alls den på samma sätt som Svenska Freds. Faktum är att det är grundläggande att alla länder har rätt att försvara sig enligt FN-stadgan och det innebär att man har en rätt till ett militärt försvar och att man också då självständigt kan bestämma inriktning på säkerhetspolitiken. Vi har en försvarsindustri och en krigsmaterielexport därför att det är nödvändigt för att vi ska kunna ha vår militära alliansfrihet och därför så behövs exporten, ytterst för att vi ska kunna behålla vår försvarsförmåga och behålla möjligheten att själva välja att vi är militärt alliansfria. Det är en grundsats för mig.
Sedan är det så att exporten i sig är hårt reglerad. Vi har ett regelverk som är bland de mest strikta i hela världen och det finns ingen motsättning som jag ser det mellan en ansvarsfull och strikt exportkontroll och en feministisk utrikespolitik, eller vårt stöd till fredlig konfliktlösning eller vårt omfattande humanitära stöd. Centrala delar i det här regelverket är ju bland annat mottagarlandets demokratiska status och respekten för MR och huruvida en export motverkar en rättvis och hållbar utveckling i landet.
Därutöver har ju Sverige åtagit sig internationella skyldigheter på det här området. EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport och FN:s vapenhandelsfördrag, som kallas för ATT innehåller bestämmelser som man måste beakta som handlar om MR och risken för könsbaserat våld. Regeringen ligger också mycket stor vikt vid att förebygga och motverka könsbaserat och sexuellt våld i konflikter och i samhällen generellt. Vi hör till de länder som verkar för att det internationella ATT-arbetet uppmärksammar just risken för könsbaserat våld. Förra årets krigsmaterielexport till länder i Mellanöstern, inklusive Saudiarabien och Förenade arabemiraten bestod bara av följdleveranser och så kallat övrig krigsmateriel och jag är oerhört stolt över mitt och Sveriges arbete i Jemen, vi är verkligen viktiga i det arbetet och det pågår just nu många saker. Jag är den enda och första utrikesministern hittills som över huvud taget som gjort ett heldagsbesök i Aden i Jemen och fick då möjlighet att prata med olika aktörer. Jag är mycket stolt över vårt arbete i Jemen och de olika parterna har stort förtroende för Sverige och inte minst kvinnor, jag har ju samlat kvinnor från Jemen vid olika tillfällen och tagit in kvinnor från Jemen och fått stort gehör för det.
Vårt svar:
Argumentet om att alla länder har rätt att försvara sig
Att hänvisa till att alla länder har rätt till ett försvar, enligt FN-stadgans artikel 51, är ett av de vanligaste argumenten för svensk vapenexport. Artikeln säger att inget som i övrigt står i FN-stadgan ska stå i vägen för rätten att försvara sig mot en väpnad attack, tills dess att säkerhetsrådet tagit de steg som krävs för att upprätthålla fred och säkerhet. Det står inget om hur försvaret ska se ut, men framför allt står det ingenting om att länder skulle ha någon skyldighet att stödja andra länders militära försvar, genom vapenexport eller på annat sätt. Det står bara att det inte bryter mot FN-stadgan att försvara sig vid en attack, som det till exempel bryter mot FN-stadgan att själv gå till väpnad attack utan beslut från FN:s säkerhetsråd. Hade artikeln inneburit en skyldighet att exportera krigsmateriel, vilket utrikesministerns svar ger sken av, hade Sverige inte kunnat säga nej till något land som ville köpa svensk krigsmateriel. Men så är det inte. Vi har tvärtom alla möjligheter att själva välja vilka mottagare vi godkänner eller ger avslag. Vi har också alla möjligheter att välja att inte stödja länder i väpnad konflikt eller länder som systematiskt kränker kvinnors och flickors rättigheter, vilket denna fråga gällde.
Om man ska följa argumentet om artikel 51 finns det inte heller någonting som säger att de länder som köper krigsmateriel av Sverige kommer att använda den enbart för självförsvar om de blir attackerade. Vapenexporten till de stridande i Jemen är ett tydligt exempel. Där förser vi de stater som står för den väpnade attacken med krigsmateriel, en väpnad attack med dokumenterade krigsbrott och stort lidande som följd. I detta har också Sverige ett ansvar så länge vi fortsätter exportera krigsmateriel, oavsett hur mycket bra vi också gör för att stödja utveckling och en fredlig lösning.
Denna fråga handlade för övrigt inte om all vapenexport utan om krigsmaterielexporten till den saudiledda koalitionen och frågan om konsekvenserna av den svenska vapenexporten för kvinnors och flickors säkerhet.
Argumentet att svensk vapenexport är nödvändig för svensk militär alliansfrihet
Vapenindustrin är idag globaliserad och internationaliserad, både till ägande och till själva systemen. Det är mycket få länder som har möjlighet att tillverka vapensystem helt själva utan som regel består systemen av delar och komponenter som importeras från andra länder. Detta gäller även Sverige. Ett exempel är Jas Gripen, som innehåller cirka 50 procent internationella delar. Den svenska vapenindustrin är också helt privatägd och i stora delar internationellt ägd. Denna utveckling gör att argumentet för att den vapenexport som anses nödvändig för att stötta en nationell vapenindustri som ska ge Sverige oberoende haltar.
Denna fråga gällde inte heller all vapenexport utan krocken mellan just de försvarspolitiska intressena att tillåta och stödja en export och Sveriges ambitioner om att bedriva en politik som värnar kvinnors och flickors säkerhet och rättigheter. Även om det skulle finnas försvarspolitiska fördelar med att ge vapenindustrin i Sverige möjligheter att exportera till länder som kränker kvinnors och flickors rättigheter – vad ska väga tyngst? Det utrikesministern säger är att hon anser att exporten är försvarspolitiskt viktig och det visar tydligt på den svenska regeringens prioriteringar i denna fråga. Gärna en feministisk utrikespolitik, men inte om den utmanar försvarspolitiska intressen.
En feministisk utrikespolitik måste sätta kvinnors och flickors rättigheter först. Det är att bedriva en verklig feministisk politik.
Argumentet om att Sveriges regelverk för vapenexport är bland de mest strikta i världen
Det beror på vad man jämför med. Av världens 195 stater är det 67 som producerar och exporterar krigsmateriel, däribland Sverige. Den absoluta majoriteten av världens länder har alltså ingen vapenexport alls, det måste ändå sägas vara mer strikt.
Det stämmer att Sveriges regelverk, på pappret, ser rätt bra ut. Och i jämförelse med storexportörer som också ofta använder sin vapenexport som ett politiskt verktyg för att påverka andra staters politiska utveckling, som till exempel USA, Ryssland och Frankrike, tar Sverige mer hänsyn till mänskliga rättigheter, risk för väpnad konflikt och så vidare. Men Sveriges regelverk resulterar de facto i att vi är den 14:e största vapenexportören i världen, och i förhållande till vår storlek och befolkning en mycket stor exportör. Vårt “restriktiva” regelverk tillåter också fortsatt svensk vapenexport till odemokratiska regimer som Saudiarabien, Kuwait och Förenade arabemiraten, länder i väpnad konflikt, som Indien, Pakistan och den saudiledda koalitionen och till länder där mänskliga rättigheter inklusive kvinnors och flickors rättigheter kränks, som till exempel Filippinerna.
Varken det svenska regelverkets skrivningar om demokrati, mänskliga rättigheter eller väpnad konflikt – eller FN:s eller EU:s regelverk – är tillräckliga för att stoppa denna export. Inte heller genderskrivningarna är tillräckliga för att se till att vapenexporten inte stärker regimer som kränker kvinnors och flickors rättigheter, som är inblandade i väpnade konflikter där kvinnor och flickor ofta är de som drabbas hårdast eller till länder som prioriterar militära inköp över kvinnors och flickors basala hälsa och säkerhet. Den svenska vapenexporten är varken ansvarsfull eller restriktiv och den får stora konsekvenser för kvinnors och flickors rättigheter och säkerhet – både direkt och på flera indirekta sätt.
Argumentet att vapenexporten till den saudiledda koalitionen bara är följdleveranser och övrig krigsmateriel
Begreppet “följdleverans” är ett unikt svensk påfund och ingenting mer än en byråkratisk klassificering av ett tillstånd för vapenexport. Det gör ingen skillnad när krigsmaterielen når mottagarlandet hur vi klassificerat den här hemma eller hur den försvaras i debatten. En följdleverans är en affär som anses ha en koppling till en tidigare godkänd affär, och som vi därför bestämt inte ska bedömas lika hårt som en helt ny affär. Det kan gälla reservdelar och support, men även helt nya vapensystem. Förenade arabemiraten, en av de ledande parterna i den saudiledda koalitionen i Jemen, har nyligen fått köpa radar- och stridsledningssystemet Globaleye från Saab. Det klassades som en följdleverans. Men det spelar ingen roll, de potentiella effekterna i konflikten och för människorna i Jemen är de samma.
Det går inte heller att gömma sig bakom att Sverige klassar det som exporterades till Saudiarabien och Förenade arabemiraten som så kallad övrig krigsmateriel. Detta innebär att krigsmaterielen inte anses ha direkt “förstörelsebringande verkan”, och kraven för prövning är även här lägre. Det handlar alltså inte om handeldvapen, torpeder eller stridsflyg. Det kan dock handla om mycket annat som krävs för att bli militärt effektiv – inom “övrig krigsmateriel” ryms bland annat ammunition, spanings- och radarutrustning, ledningsutrustning, bevakningsfartyg, fordon och helikoptrar.
Sverige har dock exporterat både krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel till både Saudiarabien och Förenade arabemiraten under tiden som Jemenkriget pågått. 2019 var Förenade arabemiraten det tredje största mottagarlandet för svensk vapenexport. Nära en tredjedel av den svenska vapenexporten gick till ickedemokratier, inte sällan länder där kvinnor och flickors rättigheter kränks.
